elzbelzi

Jag är som en mur. Står stelt och stilla och tar emot, har lärt mig att stå kvar. Inte falla, ta emot men inte ta in. Har alltid trott att de är såhär de ska vara. Att de är såhär de ska bete sig. Att anledningen är jag. Har aldrig hört att mina teorier är fel. Har alltid bara berättat och svarat på frågor. Men aldrig hört att jag haft fel.
Jag har härdats sen alldeles för ung ålder. Lärt mig om mina fel och brister, om och om igen. Hört orden, sett orden och tagit orden.
Först nu har jag lärt mig att de kanske inte är mig de är fel på. Kanske är de inte så att jag skiljer mig från mängden utan kanske är de precis som jag vill att de ska vara. Först nu har jag berättat att mina teorier borde vara och kan bli tvärt om. Och visst stämmer de.
Men jag är lik förbannat som en mur. Har kvar de jag lärt mig, ta emot men inte ta in. Vilket innebär att jag inte ens kan ta in de jag säger till mig själv.
För långsamt långsamt har jag runnit iväg. Och vissa stunder, fler än få, så finns de inget som kan få mig att le inombords. Trots alla vackra människor som omringar mig dag ut och dag in, så är jag i ständigt behov av en kraft som kan hålla mina ögon öppna och flytta mina ben framåt. Det är min egen kraft, och visst finns den. Men den är för svag och jag är för klen för att bygga upp den.
Jag är konstant illamående och i behov av luft. Jag behöver skifta fokus, utmana mig själv och se vad jag är kapabel till. Samtidigt upprätthålla hopp och humör. Vistas i höga skratt vilka kan tänkas överrösta de inre skriken.
Vila i en varm famn som tar plats för tomrummet. Höra ord som smeker mitt hjärta vilket jag flera gånger planerat att byta ut och begrava. Ord som får mig att känna något, ord som betyder, som ger mening, som får mig in på nya tankevägar. En ny version. En variant. Något jag förut var rädd för att uppleva.