jag
Jag är jag, och vad är jag? Jag är mig själv. Men att vara sig själv, vad är att vara sig själv egentligen? Det är ju de jag försöker ta reda på. Jag har ingen aning om vem jag är. Ingen jävla aning. Jag vet inte heller vart jag är påväg, vem vet de egentligen? Jag tror att när jag är riktigt gammal och ligger där och ska dö, så kommer jag ställa samma fråga. Vem är jag egentligen? Vart är jag påväg? Då lär det ju vara viktigt i alla fall.
Vi tror så mkt om döden, gubbar med vita skägg, änglar i moln, andra dimensioner, födas på nytt som fjäril eller som sten eller som ko, det vill jag inte. Är du snäll så kommer du till himlen, är du dum så kommer du till helvetet.
Vi tror förresten på en gubbe till med vitt skägg, jultomten, han är väl ungefär samma sak som gudgubben, dom uppfyller önskningar om du är snäll. Skillnaden är väl att du slutar tro på jultomten när du inser att han liknar någon du känner och fattar att du är lurad, när du inte är ett litet barn längre. Varför inser vi inte detsamma med gudgubben? Vad jag menar är att vi har massa föreställningar om hur det är och läser i tjocka böcker, bibeln typ eller koranen om dom sanna lärorna, hur vi ska tro. I bibeln står det om Moses till exempel, han levde i sådär niohundra år, och det ska jag tro på?
Allting är enkelt på nåt sätt när jag tänker på de, alltså enkelt att genomskåda, människor måste vara så lättlurade, vi tror på vadsomhelst för att klara av att leva tror jag. Vi hoppas på att bra saker ska hända, att vi inte ligger där bara när vi är döda och sedan grävs ner, eller bränns upp och sprids med vinden och sedan slutar att finnas till. Ingen kommer att minnas oss. Om du inte förstås är superkänd konstnär, författare eller filmstjärna kanske.
Jag läste förresten att när man dör så växer ens hår och naglar vidare i flera veckor efter man dött, eller det kanske var månader. Läskigt.
Sedan läste jag om en kille som hade hicka i tjugo år, tills han dog. Då slutade han hicka. Måste ha varit skönt, att äntligen få sluta med allt jävla hickande.
Jag är inte rädd för att dö, det är långt till dess, men när jag dör vill jag nog läggas någonstans där det är vackert och mina naglar kommer att bli aliennaglar och mitt hår kommer växa och bli långt och silvervitt som en sagoprinsessa eller som den elakaste av alla sagohäxor, måste vara typ snövits styvmor då, och sedan kommer jag att förmultna med det vackra. Min kropp skulle långsamt förvandlas till vackra blommor, gräs och ge kanske några djur lite mat. Det låter bra, tycker jag. Då blir cirkeln sluten, man föds, dör och blir en del av jorden som gör att människor och djur kan få mat, födas, leva och dö.
Det är såna här helt meningslösa saker jag lägger min övriga tid på (därför jag skaffade blogg). Jag skriver om saker som inte har någon som helst sammanhållning, och det mest irriterande är att jag aldrig kan komma på ett bra slut på mina små berättelser.
MEN jag får väl sova på saken. I morgon börjar jag gymnasiet, hur känns det Ellen? Jo tack, helt okej. Inte alls nervöst för ovanlighetens skull.
Natti.
Vi tror så mkt om döden, gubbar med vita skägg, änglar i moln, andra dimensioner, födas på nytt som fjäril eller som sten eller som ko, det vill jag inte. Är du snäll så kommer du till himlen, är du dum så kommer du till helvetet.
Vi tror förresten på en gubbe till med vitt skägg, jultomten, han är väl ungefär samma sak som gudgubben, dom uppfyller önskningar om du är snäll. Skillnaden är väl att du slutar tro på jultomten när du inser att han liknar någon du känner och fattar att du är lurad, när du inte är ett litet barn längre. Varför inser vi inte detsamma med gudgubben? Vad jag menar är att vi har massa föreställningar om hur det är och läser i tjocka böcker, bibeln typ eller koranen om dom sanna lärorna, hur vi ska tro. I bibeln står det om Moses till exempel, han levde i sådär niohundra år, och det ska jag tro på?
Allting är enkelt på nåt sätt när jag tänker på de, alltså enkelt att genomskåda, människor måste vara så lättlurade, vi tror på vadsomhelst för att klara av att leva tror jag. Vi hoppas på att bra saker ska hända, att vi inte ligger där bara när vi är döda och sedan grävs ner, eller bränns upp och sprids med vinden och sedan slutar att finnas till. Ingen kommer att minnas oss. Om du inte förstås är superkänd konstnär, författare eller filmstjärna kanske.
Jag läste förresten att när man dör så växer ens hår och naglar vidare i flera veckor efter man dött, eller det kanske var månader. Läskigt.
Sedan läste jag om en kille som hade hicka i tjugo år, tills han dog. Då slutade han hicka. Måste ha varit skönt, att äntligen få sluta med allt jävla hickande.
Jag är inte rädd för att dö, det är långt till dess, men när jag dör vill jag nog läggas någonstans där det är vackert och mina naglar kommer att bli aliennaglar och mitt hår kommer växa och bli långt och silvervitt som en sagoprinsessa eller som den elakaste av alla sagohäxor, måste vara typ snövits styvmor då, och sedan kommer jag att förmultna med det vackra. Min kropp skulle långsamt förvandlas till vackra blommor, gräs och ge kanske några djur lite mat. Det låter bra, tycker jag. Då blir cirkeln sluten, man föds, dör och blir en del av jorden som gör att människor och djur kan få mat, födas, leva och dö.
Det är såna här helt meningslösa saker jag lägger min övriga tid på (därför jag skaffade blogg). Jag skriver om saker som inte har någon som helst sammanhållning, och det mest irriterande är att jag aldrig kan komma på ett bra slut på mina små berättelser.
MEN jag får väl sova på saken. I morgon börjar jag gymnasiet, hur känns det Ellen? Jo tack, helt okej. Inte alls nervöst för ovanlighetens skull.
Natti.
Kommentarer
Postat av: Anonym
du är bra på att skriva
Trackback
